Heinrich Hellhoff (1868 - 1914).  Related Paintings of Heinrich Hellhoff :. | Portrait der Luise Schuchard | Portrait von Charlotte Testrup | Portrait des kaiserlichen Kammerherrn von Winterfeldt, in Armlehnstuhl sitzend | Portrait des kaiserlichen Kammerherrn von Winterfeldt, in Armlehnstuhl sitzend, oil on canvas, 169 x 132 cm | Portrait des Kammersangers Paul Knupfer |
Related Artists:
VOS, Paul de
Flemish Baroque Era Painter, ca.1591-1678 was a Flemish Baroque painter. De Vos was born in Hulst near Antwerp, now in the Dutch province of Zeeland. Like his older brother Cornelis and younger brother Jan, he studied under the little-known painter David Remeeus (1559?C1626). He specialized in monumental animal scenes, especially hunts for aristocratic patrons, that are heavily influenced by Frans Snyders (to whom his sister Margaretha was married). De Vos became a master and joined the guild of St. Luke in 1620. As was frequent amongst artists in Antwerp, De Vos frequently collaborated with other painters. He painted animals in hunting scenes and armor in mythologies by Peter Paul Rubens and his studio.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Maffei, Francesco
Italian Baroque Era Painter, 1605-1660 Italian painter. He probably trained with his father, Giacomo Maffei, before joining the workshop of the Maganza family in Vicenza. His early works, such as the Ecce homo (ex-Dianin priv. col., Padua, see Pallucchini, 1981,), were influenced by the eclectic style, between Veronese and the Bassani, of Alessandro Maganza. The St Nicholas and the Angel (1626; Vicenza, S Nicola da Tolentino), with colours like those of Veronese, yet lighter, suggests Maffei's rapid development of an independent style that is both rugged and moving. His interest in narrative, already evident in scenes from the Life of St Cajetan (Vicenza, S Stefano), was developed in the later Martyrdom of the Franciscan Minors at Nagasaki (Schio, S Francesco), which is datable to about 1630. Here, the contrast between the pale, silvery tones of the background and the darker foreground figures is derived from Tintoretto, but the exaggerated Mannerist treatment of the main figures also recalls the art of such French engravers as Jacques Bellange and Pierre Brebiette. At the same time there is also an echo of the extreme stylizations of Giovanni Demio.